Haroun Al-Rashid var den femte och den mest berömde abbasidiska kalifen. Han regereade mellan 786 och 806 och hans styre och fabulösa hov är förevigade i den berömda boken "Tusen och en natt".
Haroun var son till al-Mahdi, den tredje abbasidiska kalifen (775-785), och al-Khayzuran, en före detta slavflicka från Jemen och en kvinna med stark personlighet som starkt influerade styret hos sin man och sina söner.
Haroun var starkt påverkad av sin mors inflytande i imperiets styre fram till hennes död år 789. Hans vesir (högste ministern), Yhaya Barmakid, hans söner och andra barmakider kontrollerade administrationen i stor utsträckning.
Barmakiderna var en persik familj som hade blivit väldigt mäktiga under Al-Mahdis tid. Yaha hade hjälpt Haroun i anskaffandet av kalifatet och han och hans söner var högt uppsatta fram till 798, då kalifen kastade dem i fängelse och konfiskerade deras land. Bakgrunden var det följande:
Yahas son, Jafar (karaktär som förekommer i Disney's Aladdin), var nära vän till Haroun som älskade att ha sin syste Abassa och Jafar under fritiden. Men den muslimska etiketten förbjöd deras samtidiga närvaro. För att möjligöra detta lät Haroun dessa två ingå ett skenäktenskap. Men förbudet förbudet var för svagt för Abbasa. Hennes hemligt födda barn skickades till Mecka, medan en piga som hade hamnat i gräl med sin hemmafru avslöjade skandalen. Haroun fick reda på nyheten medan han var på pilgrimsreda i Mecka och fick försäkrade sig om nyhetens sanningsvärde.
Vid sin hemkomst lät han avrätta Jafar vars kropp skickades till Bagdad och där styckades itu och hängdes på var sin sida av stadens bro. Där hängde kroppen i tre år tills en dag, då Haroun passerade genom Bagdad från öst, gav han order om att kroppsdelarna skulle tas ner och brännas. Vid Jafars död fängslades hans far och broder.
Haroun blev kalif vid tidig 20-års ålder. Vid dagen på hans tillträde på tronen föddes hans son al-Mamun och al-Amin föddes något senare. Den senare var barnbarn till al-Mansour (Bagdads grundare) så han fick företräde till tronen framför sin äldre bror, vars mor var en före detta persisk slav. Han började sitt styre genom att utse mycket kompetenta ministrar, vilka utförde regeringens arbete så väl att de förbättrade folkets levnadsförhållanden väsentligt.
Det var under Harouns tid som Bagdad blomstrade och blev den mest magnifika staden på sin tid. Skatter betalades av många härskare till kalifen och dessa penagar användes på arkitektur, konst och luxuöst liv vid hovet.
Haroun byggde ett palats i Bagdad, mycket större och mer vackrare än det någon annan kalif hade byggt före honom. Han flyttade sitt hov dit och uppassades av hundratals hovmän och slavar. Senare i livet flyttade han sitt hov till Ar Raqqah, i norra Syrien. Detta gjorde han tillsynes för att hålla det ilojala Syrien under kontrol, trots det att (som han skulle ha sagt) hans älskade Bagdad var klart bättre än någon annan plats i denna värld. Han levde aldrig i Bagdad igen.
Han var mycket mån om att hans folk skulle behandlas rättvist av regeringens tjänstemän och han var fast besluten om att ta reda på eventuella klagomål. Därför klädde han ut sig ibland och gav sig ut på nätterna och vandarade genom gator och basarer, lyssnade på folkets prat och konverserade med dem han mötte och ställde frågor. På detta sätt fick han reda på om folket var nöjda och glada eller inte.
Haroun uppmuntrade starkt utbildningen, poesin och musiken. Själv var han en lärd vetenskapsman och poet och när han än fick höra om en lärd man i sitt imperium eller i grannländerna så bjöd han dem till sitt hov och behandlade dem med respekt. Därför blev namnet Haroun känd över hela världen. Han hade diplomatiska relationer med Kina och med Karl den store. Det har sagts att en korrespondens ägde rum mellan Haroun och Karl den store och år 802 skickade Haroun presenter med bl. a. silke, kandelaber av mässing, parfymer, slavar, balsam, schakpjäser av elfenben, ett kolosalt tält med mångfärgade gardiner och en vattenklocka som markerade varje timme genom att släppa bronskulor in i en kärl då mekaniska riddare - en för varje timme - kom ut ur små dörrar vilka stängdes bakom dem, och en elefant. Dessa presenter var unika i sitt slag i Västeuropa och kan ha influerat den karolingiska konsten.
Även inom millitära frågor var Haroun en utmärk soldat och visade sina kunskaper vid tidig ålder då hans far fortfarande var kalif. Senare ledde han en armé av 95 000 araber och perser, skickade av sin far för invasionen av Bysans, som p åden tiden regerades av kejsarinnan Irene. Efter att ha besegrat Irenes berömda general, Nicetas, Haroun marscherade med sin armé till Chrysopolis (dagens Skutari) på den asiatiska kusten och motstående sida av Konstantinopel. Han slog läger på höjderna med full översikt över den romerska huvudstaden. Då kejsarinnan insåg att staden skulle säkerligen falla, skickade hon några ambassadörer till Haroun för att arrangera en överenskommelse. Men Haroun vägrade acceptera något förslag än omedelbar kapitulering. Det sägs att då sa en av de ambassadörerna det följande: "Kejsarinnan har hört talas mycket om dina kunspaker som en general. Även om du är hennes fiende så beudrar hon dig som soldat." Dessa ord lät väldigt smickrande i Harouns öron. Han gick fram och tillbaka framfr sitt tält och talade sedan till ambassadörerna. "Tala om kejsarinnan", sa Haroun, "att jag kommer att skona Konstantinopel om hon regelbundet betalar en skatt på 70 000 guldmynt årligen. Om skatten betalas regelbundet skall Konstantinopel inte skadas av någon muslimsk armé." Kejsarinnan accepterade vilkoren. Hon betalade det första årets skatt och snart var den muslimska armén på sin väg hemåt. Guldskatten som kejsarinnan Irene accepterade betala Haroun skickades regelbundet under de kommande åren och mottogs under en stor ceremoni i Bagdad. Dagen då skatten nådde staden utropades till helgdag. De romerska soldaterna som kom med skatten gick i procession genom stadens portar. Även muslimska trupper deltog i paraden. När guldet hade levererats till palatset mottogs de romerska soldaterna med stor gästfrihet och eskorterades sedan till stadens huvudport vid sin hemresa till Konstantinopel. År 802 kom Nicephorus till makten i Bysans. Han skickade ambassadörer som levererade ett brev till Haroun om att skatten skulle inte längre betalas. Brevet innehåll följade ord:
"Den svaga och klenmodiga Irene accepterade betala din skatt. Hon borde ha tvingat dig betala skatt till henne. Återbetala det som hon har betalat till dig eller så ska frågan göras upp med svärd."
Så fort Haroun hade läst dessa ord kastade ambassadörerna en bunt svärd framför hans fötter. Kalifen log, drog sitt svärd (eller kroksabel) och klöv de romerska svärden med ett slag utan att hans blad ens skadades. Sedan dikterade han ett eget brev till Nicephorus i vilket han sa:
"Haroun al-Rashid, befälhavare över de lojala mot Nicephorus, den romerkse hunden: Jag har läst bervet. Du ska icke höra, du ska se mitt svar."
Haroun stod vid sitt ord. Samma dag gav han sig iväg med en armé för att straffa kejsaren. Så fort han nådde romerskt territorium plundrade han landet och tog allt av värde som han kunde hitta. Han belägrade staden Heraclea, vid Svarta havskusten och en vecka senare föll staden. Då plundrade han staden. Nicephorus tvingades nu betala skatten. Dock hade Haroun knappt hunnit tillbaka till palatset i Bagdad som kejsaren på nytt vägrade betala skatten. Då avancerade Haroun in i bysantinska provinsen Frygien, i Mindre Asien, med en armé på 15 000 man. Nicephorus marscherade mot honom med en armé på 125 000 man. I slaget som följde efter sårades kejsaren och förlorade 40 000 av sina soldater. Efter nederlaget lovade kejsaren återigen att betala skatten, men misslyckades att hålla sitt löfte. Haroun svor nu att han skulle döda kejsaren om han någonsin fick tag i honom. Men då han förberedde sig att ännu en gång marschera mot Bysans utbröt en revolt i hans eget imperium. Han dog av en långtidssjukdom på vägen till att slå ner denna revolt. Han sägs vara begravd i Tus.
